Pasta Carbonara




Ser ni vad det här är? Ja, jag skrev det ju förtusan i rubriken. Men okej. Ja, det är Pasta Carbonara. Kan ni gissa hur jag har tillagat denna? Tro det eller ej, men jag har värmt lite vatten i en kastrull, låtit det börja koka för att sedan hälla påsens (!) innehåll i vattnet och därefter röra om och låta det "småkoka" lite sådär härligt. 

Nej, för idag var det en sådan jävla dag... där man går runt som en mörbultad kossa och undrade varför man var tvungen att skaffa barn så jävla tidigt? Nej, verkligen inte så! Men nästan. Tänk, jag kommer aldrig någonsin igen - få sova ut. Det får man i och för sig inte när man jobbar heller. Hm... Och, jag och min fästman delar väldigt mycket på helgerna. Så, egentligen har jag ju det jävligt bra. Men, inte i natt.

Mio bestämde sig i natt för att jävlas med mig. På riktigt. Det har varit ett riktigt slagsmål och det började med att jag tog mitt täcke och min kudde, fräste åt både Mio och Robin "NEJ, jag får ju tammefan aldrig någonsin sova. Det här är ju helt jävla otroligt!!!" - var jag på efter högst fem minuter, gick tillbaka och skulle rädda min son för sin egen pappa - QUE?! Precis. Helt jävla otroligt. Varför kan man aldrig släppa lite på kontrollen? Låta VÄRLDENS bästa pappa ta över. Nej, hönsmamman i mig började ju kuckla.

Det slutar ju, såklart, med att jag ligger där mer levande-död, drägglar på huvudkudden och buffar apatiskt på Mios rumpa, samtidigt som jag letar efter nappen, samtidigt (I know... multitasking) som jag zappar runt på mobilen och skrattar högt åt Spiderchicks inlägg - och väcker Mio, igen. 

Så, idag unnade jag mig att vara fet. Inte laga någon nyttig lunch. Utan, återigen - göda på mina otroligt, fina, feta och gosiga valkar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0