busungar

 
Det här bådar inte gott. Mina ungar alltså, triggar igång varandra så det skriker om det. Utifrån tror man ju att dem är världens snällaste och lugnaste barn. Men det finns ju alltid två sidor av ett mynt, om man säger så. Det är liksom "dem emot mamma/pappa". Joline är dock väldigt duktig på att veta vad som är rätt och fel, för både henne och Mio. Men hon är ju fortfarande ett barn och vill ju ibland medvetet jävlas och busas. 
 
Mio har ju börjat ställa sig upp i matstolen. Han ställer dig upp och sedan rå-flinar åt mig med munnen full med mat. Han tittar sedan på Joline och skrattar. Hon skrattar oftast tillbaka, eller så säger hon strängt "AJAJ MIO!!" med pekfingret i vädret. Idag gjorde hon så. Då gör helt plötsligt Mio hetsigt tillbaka med pekfingret mot henne. Så, han lyssnar varken på mig eller Joline där. Blandat med att ställa sig upp i stolen så lipar dem med maten i hela munnen mot varandra och liksom spottar ut maten och "pruttar" med tungan - och asgarvar med varandra. Det är väl bara mamman som sitter där allvarlig med matflisor över hela sig och matbordet. Jag kan dock ibland inte hålla mig för skratt själv.
 
Det är såklart väldigt charmigt. Men jag kan ju inte undgå att undra hur framtiden ser ut när det kommer till just de här sakerna med att busa och jävlas, det där "teamet" som syskon som dem lyckats skapa. Ja, jag säger då det...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0