hönspappa ♥




Ni kanske tror att jag är en hönsmamma. Eller, det kanske ni inte gör kom jag på. Men, mina vänner kanske har trott det eller tror. Då man har en tendens till att bli lite extra hönsig när barnen precis har kommit till världen (med all rätt, tycker jag!). 

Men här, har vi verkligen en riktig hönspappa. Jag brukar inte skriva så mycket om andra än mig själv här i bloggen. Men nu kan jag inte låta bli. Självklart är jag väldigt stolt över att han är så pass hönsig som han är! Men visst är det både på gott och ont. Jag, mamman... blir ju lite mer av den "onda" här hemma. Då R har en tendens till att smälta för vad Joline än gör (för det är ju hon som gör mest bus!). Det är inte många gånger han har höjt rösten åt henne. Det är mer så att jag ryker in och ber han säga åt henne. 

Jag ljuger aldrig och överdriver väldigt sällan. Så han är verkligen en hönspappa. Det har många gånger slutat med att Joline helt plötsligt får sitta på R's axlar medan han äter. Eller att han helt plötsligt sitter och äter med den lilla gaffeln för att Joline vill äta med pappas gaffel. Eller varför inte sitta på bordet och äta? - och då är det givetvis inte så gulligt längre. Jag känner dock att det blir en balans för att jag är väldigt bra på att säga ifrån och sätta gränser. Hon är bara barn, som testar - jag smälter inte för det! Inte en chans. Om jag redan nu säger åt henne vad som är rätt och fel, så blir det mindre jobbigt i framtiden. Man gör barnen en björntjänst. Vilket jag liksom försöker förmedla till pappan här hemma.

Efter att Joline somnat för natten så dröjer det inte länge förrän R börjar prata om henne, "Ååh, hon är ju så gullig. Pappas lilla tjej... kommer du ihåg när.. osv..!". Han går helt plötsligt iväg, och när han kommer tillbaka så frågar jag vad han gjorde, "Jag gick in till Joline! Tittade på henne!"... Det kan jag också få för mig. Men han gör det ganska ofta.

Mio då? Ja, han är lika kär i honom. Men Joline och R leker på ett helt annat sätt nu. Vilket jag inte tror är alltför ovanligt eftersom att fenomenet att män brukar (enligt vetenskap) brukar ha lättare för att connecta med större barn för att dem då känner MER respons från ett äldre barn. Som dem kanske inte gör när dem är så små och mest "tyr sig till mamman" pga av amning osv... Så var det när Joline också var ganska liten. Han har alltid varit delaktig att hjälpa till med att mata (riktig mat) och lägga för natten och gå upp på morgonen, men nu när Joline har blivit äldre så är det liksom ännu mer, vilket det säkerligen kommer bli med Mio också. Jag undrar hur roligt R kommer tycka att det är när Joline & Mio närmar sig tonåren. Hur snäll han är då.

Hur som helst. Jag kan inte undvika att känna en varm och stor trygghet i att han verkligen älskar sina barn så mycket som han gör. Han lägger ner väldigt mycket tid på dem och det är alltid han som kommer hem och leker med dem. Medan jag sitter och har lite "egentid" i soffan. Han är en väldigt närvarande pappa. Så, jag valde helt klart rätt med valet vem som skulle bli pappa till mina barn! (Även fast vi valde det tillsammans)... Jag är stolt och känner en stor trygghet i och med det, som sagt.

Joline är ändå väldigt duktig på att lyssna. Hon vet när det är allvar. Men självklart har hon lärt sig att utnyttja sin pappas snälla sida, när hon väl får. Jag menar, de flesta barn skulle nog vilja äta godis varje dag - om de fick.

Jag vill egentligen bara säga det; att jag är väldigt stolt över dig R, du är världens bästa pappa!

Kommentarer
Postat av: maja.

vad fint!

2012-03-13 @ 18:33:24
URL: http://maajis.blogg.se/
Postat av: Jenny - Mamma till en av varje i mars

Jättefin bild! :)

Och visst får man vara hönsig även som pappa.

2012-03-14 @ 11:08:51
URL: http://hayliemama.blogg.se/
Postat av: Dessi at [Home and desire]

Så mysigt! Och vilken underbar bild!

2012-03-14 @ 12:28:38
URL: http://www.homeanddesire.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0