boyfriend

 
Jag har en ny pojkvän! Nämligen mina nya boyfriend-jeans. Jag är helt totalt förälskad. Kan inte riktigt titta på dem utan att börja fnissa sådär larvigt, alternativt vända bort blicken då det liksom blir för mycket. Försök att fokusera på jeansen istället för den suddiga kvalitén nu va!
 
Ojoj... nej, jag kan faktiskt inte hålla händerna i styr! La-la-la-laa-looove...

do your OWN art




 
The spaces we create are who we are. Så sant, så sant. Jag hade en annan blogg förut, för ca. 6 år sedan. Där jag (i bl.a. headern) valde olika prints/illustrationer från Liselotte Watkins. Gjorde om lite i något program och vips så hade jag min egen design. Då gjorde jag just den där tjejen med den där texten på hennes tröja (jag tror nämligen att min blogg hette "hey Mr. Bullshit". Jag älskar den. Den känns så jag, på något sätt. Skeptisk och bitter?... Mja. Kanske. 

Eftersom att just den illustrationen/målningen inte går att köpa (då jag har hittat på mycket själv), så gjorde jag den själv igår. Måttet är 40x50 cm har jag för mig. På vanligt papper med vanlig tuschpenna. VIOLA!!

Den andra tavlan med texten kopierade jag från Therese Sennerholts prints. Varför? För att det är så ruskigt enkelt och för att jag inte har pengar att lägga på olika tavlor just nu...
 
... do your own art, helt enkelt.

förjävligt!

 
Jag mår HELT jävla ruttet just nu. Jag brukar inte klaga på så vis, eller? Jo, nej... det tycker jag inte. Men just jag + förkylningar, ja... mina vänner knows what I'm talking about. 
 
Det bränner sådär härligt i lungorna, jag känner att en bihålsinflammation är påväg. Som ni då kanske förstår, så har det inte blivit något jobb för min del varken igår eller idag. Jag som verkligen vill och behöver jobba. Men vad gör man. Sålänge jag inte blir såhär tung i huvudet så fungerar det ju, men nu känns det som om att huvudet ska sprängas.
 
Men gud, håll käften, vad tjatig jag är. JA, jag är sjuk liksom. Idag passar jag på att ligga i sängen/soffan med kaffe. Stora mägnder kaffe. Enorma. Lyssna på bra musik. Sedan måste jag svara på många mail, väldigt trevliga sådana! 
 
Chompiz, det går bra nu... Det rullar ba' på ba'...

Soo it!

 
Den sponsrade klänningen som Joline har fått från Soo.dk. Hur ska jag som lättast kunna beskriva den?! FANTASTIC! (På engelska helst!). Jag är kär i det här plagget. Det var ändå länge sedan jag kände så. Visst, jag älskar mycket av Jolines kläder. Men, denna känns så himla speciell, något jag aldrig har sett tidigare. Som jag skrev i det tidigare inlägget så känns den nya kollektionen väldigt bred när det kommer till kombinationsmöjligheterna. Färgerna går i väldigt köns-neutrala färger. Att man dessutom kan vara en av deras egna återförsäljare är ju bara underbart. Kör ett litet homeparty och dräggla över barnkläder. Ha, kanske låter löjligt - men det vill väl man göra hela dagarna helst?!
 
Nej. Kort och gott, kärlek till Soo.dk!

flowerpants



Älskar de nya köpen! Byxor med blom-tryck och om ni tittar på klädstången bakom så köpte jag en blus/tunika/topp i samma mönster. Passar som bäst till ett par svarta jeans, om du frågar mig, vilket ni inte har gjort, men jag säger det ändå.
 
Hoppas att allt är bra med er. Att ni får en skön start på den här veckan. Själv skippade jag jobbet idag. Har åkt på en dödsförkyldning, som gör mig slemmig i halsen och tung i huvudet.
 
Dags att röra på sina spaghetti-legs och stänga ned datorn... Barnen måste lämnas idag. Så att man får någon vila.

IN NEED

 
Okej. Varför gör Zara såhär emot mig? Jag kommer inte ha mycket pengar kvar efter min första lön om det ska finnas sånna här fina saker. Men det är värt det. Varför tycker jag att det egentligen är värt det?
 
MEN, hon koooommer ju kunna ha den där höstkappan i vår också. 399:- går den på. Jag vill också ha den, så jag måste nästan testa om den största storleken på barn passar mig. Mio behöver ju skor. Dessa med nitar från Zara (som dessutom har en liten blå detalj på sidan = matchar hans jacka!)... skulle passa utmärkt, 249:- kostar dem.
 
Nej. Jag får en blandning mellan diarré-känslor och handsvett och pirr i magen. Och nej, jag har inga som helst shopping-problem.

wild strawberry

 
Nu hänger ögonlocken och nästan snuddar lite vid kinderna. Jag börjar nämligen bli förkyld (NÄMEN ÅH, VILKEN SUUUURRRPRISE!!!).. så, man ju en aningens tung i huvudet av det. Idag har jag och barnen mest bråkat känns det som. Joline är förjävlig, höll jag på att säga. Men idag har hon varit överallt och ingenstans, samt övertrött under stort sett hela dagen och kvällen. 
 
Igår, förresten, var Emelie här. Då korkade vi upp vårat favorit-mousserande, Wild Strawberry. Åt middag. Satt inpå natten, pratade en massa goja och lyssnade på rattle.
 
Rattle hörrni. Ojojoj... jag säger bara det. Ojojojojojjjjo..

how to FALL in love

 
Äntligen. ÄNTLIGEN, har jag införskaffat mig den efterlängtade höstkappan med en perfekt definition på vad en blandning mellan hårt och mjukt är. Skinndetaljer. Ja, det kan ju inte bli så mycket bättre än såhär. Lite silver-detaljer också, som pricken över i:et. Brukar knata runt i den här tillsammans med mina bling-bling skor (som ni ser på hatt-askarna!).
 
Hur man då ska FALL in love, är att kliva in i en Zara butik. Utbudet gör en inte besviken! Och helt plötsligt när man har tagit några varv och kollat läget, så blir 1500:- inte så farligt för en schysst höstkappa. Det finns dyrare liksom.
 
Woopwoop...

buskorven

 
Det är med hundögon och en massa fjäskeri jag skriver nu. Nästan så att skämskudden åker fram. Vågar inte riktigt möta era kommentarer, eller ens titta på skärmen när jag skriver. Jag ska lösa den här situationen på något vis. Jag har dock mina anledningar. Men det finns ju inget värre än privata bloggar. De som söker någon slags bekräftelse via blogg-världen. Oerhört ointressant om du frågar mig.
 
Mio. Min fantastiska Mio. Världens snällaste lilla kille, men som är obeskrivligt envis och busig på samma gång. Varje (!) gång vi äter och sitter vid bordet, så ska han ställa sig i matstolen, titta på mig med världens smile och om jag skulle råka göra något annat eller titta bort omedvetet så är han snabb med att gå upp på själva bordet och börjar springa fram och tillbaka. Bara, för att jävlas med mig såklart. Han vet ju att han absolut inte får.
 
När jag sedan säger till honom, så har han börjat lägga sig ned blixtstilla på golvet. Länge. I kanske 3 minuter. Utan att gråta eller skrika. Folk säger ju det, den värsta hämnden är ju att ignorera en annan människa. Mio har tydligt fattat den grejen. Det funkar. Det dröjer nämligen inte länge förrän jag är där och ska klappa, krama och gosa med honom, "sååå farligt vaaar det inte Mioo... du får bara vara lite, lite försiktig!!"..
 
Japp! Hoppas att ni har haft en trevlig vecka och att ni har en trevlig helg. Nu jävlar ska det bloggas. Nej, du kanske inte tror mig. Men det är sant.

silver

 
Den som letar den finner - lr ja, det bör ju inte vara så svårt att förstå egentligen. Jag har ENORM, SJUKLIG, FRUKTANSVÄRD brist på kläder just nu. Jag rotade frentetiskt i garderoben med golfbollar till ögon och hittade denna gamla flamma! Man ba' älskar den! Det är en öppen kofta som iaf sträcker sig lite över the römpa, (så att ni inte missuppfattade den med någon slags mag-tröja från H&M som sträcker sig... över halva bröstvårtorna... som längst!). Jag har ju fått någon slags crush på läder, skinn, silver, guld... hårt.. och mjukt... (hehehehe).. hehehehehehehehheheeeehh...
 
Japp. Och några rader senare så vart ju klockan alldeles för mycket igen. Igår hann jag inte blogga, jag somnade nämligen med både kläderna och sminket på. 
 
Run bitch, run!

lchf

 
Här kör vi hårt på diet-trender som ni kan se! Är en sucker för kolhydrater, speciellt väldigt sent på kvällen eftersom att jag inte har hunnit annat på dagen som en sliten liten två barnsmamma.
 
"Yesterdays dinner" med andra ord.
 
Nej, nu är det dags att springa till jobbet!

Glöm inte!

 
Hejhej bloggiiisar. Det vore suuuuperduuuuper gulliiigt om ni ville rösta på mig. Fniss. Men aaah, det är bara om ni vill. Ni behöööver juuuu verkligen inte. Hihii.
 
Ursäkta?!... Nu är det såhär va! Vavava! SÅ mycket tid och energi som jag lägger på den här bloggen (för min och för eran skull!), så kan ni väl göra mig en tjänst och bara klicka er in på sidan, trycka på pricken bredvid mitt namn (Family forever) och sedan skrolla ned för att trycka "Rösta!"... Så jävla svårt är det ju faktiskt inte. Jag behöver varje liten röst som jag kan få, eftersom att jag tävlar mot många (några!) bra och välkända bloggar.
 
Jag tänker mer såhär. Tycker ni att jag är värd att stå bland de fem finalisterna? Ja eller nej. Jag menar, det är ju inga halvdana mobilbilder (!) jag levererar. För det är ju liksom inte svårt, att langa fram en sketen mobilbild för att sedan försöka skriva någon "rolig" och "hård" text under. MJA, lite mer blogg än så är jag väl. Så, om ni är tveksamma så kan jag välja åt er - JA, JAG ÄR VÄRD DET HÄR! Jag tycker om er, och ni tycker förhoppningsvis om mig också. Lika bra att lägga korten på bordet och bara erkänna det va! Vavava.
 
http://mama.nu/bloggmama2012

Söndags-leopard!

 
Åh, min lilla söndags-leopard!! Vi gick upp för ett tag sedan. Har fått i huliganerna lite frukost. Nu röjer dem som om de aldrig hade gjort något annat. Ett riktigt litet team dem där. Joline är på min sida, ibland, när Mio gör något bus. Men, det är också väldigt ofta hon är på hans sida. Dem emot mig, med andra ord. 
 
Joline har liksom varit en tonårstjej sedan hon föddes egentligen. Vet vad hon vill, attityd så det skriker om det, men samtidigt lite "vuxen" i beteendet, vaksam och försiktig. Mio däremot. DÄREMOT. Är oerhört busig och mer framåt än vad Joline har varit. Han är också försiktig många gånger, men kör väldigt mycket med oss som föräldrar. Vill liksom gärna medvetet bli jagad av oss eller att vi ska se när han gör något dumt, så att han kan få ur sig ett "Mööahahahaa.." efteråt.
 
Just det där jävlandet, har dem i sig båda två. Om vi då tar det gånger två och adderar några år på det. Så kan ni ju tänka er själva vad jag har framför mig...
 
Men, det är ju helt fantastiskt. Jag är så otroligt stolt över mina barn. Är det här mina barn?! Har jag barn?! Vad hände?! Hur gör man barn?!... Shit...

Lördagskalas!



 
 
Vilken kalas-lördag vi har haft, bokstavligen! Först 4-års kalas (som var supermysigt!), sedan begav vi oss mot ett 40-års kalas. Eller ja, snarare partaj. Med två barn så höll inte det speciellt länge, men mat hann vi få i oss (knappt!), innan barnen ville springa maraton runt husen. Mjo, det var väl sådär oerhört givande i kanske 5 minuter. Sedan började konditionen i lilla mamman nå sitt slut. "Nå sitt slut" - skulle väl mer säga hyperventilerande och mjölksyra i alla muskler (eller ja, senor skulle vara ett bättre ord, eftersom att jag inte har några muskler).
 
Inte för att vara hypokondrisk, men det måste väl finnas någon slags muskel-sjukdom? Som innefattar att man liksom inte har en förmåga att ens bygga upp sina muskler just för att de sinar hela tiden. Om det finns en sådan sjukdom, så kan jag utan tvekan själv-diagnotisera mig på en gång. 
 
NU, ska lägga mina otroligt trötta och jobbiga ungar. Dem klättrar sådär på mig nu igen... Och för er som då kan räkna ut det, så lönade det sig inte att lägga sig pladask på golvet i 30 minuter för "fritt-klättrande-på-mamma"... hm...

sneak-peak

 
Jolines "kalas-outfit" kommer bestå av jeans från... vad var det nu igen... H&M. Skor, skinnpaj och stickat från Zara. Vad mamman ska ha på sig har vi inte en blekaste jävla aning om. Kör nog på naket då jag har inte har något annat. Jag inväntar min första lön så att jag kan köpa både guldbrallor och annat mönstrat smått och gott.
 
Varför kan jag aldrig bara sluta babbla?... Jolines klädsel var det ja, inte vad jag ska köpa när jag får lön.

birthday-party

 
Godeermorron från en lördagsmysig Mio!! Här vaknar vi upp på topp och har lite planer. Först barnkalas på dagen och sedan... vuxenkalas direkt efter det.
 
Okej. Mina barn verkar trötta eller något. Dem hänger sådär konstigt... överallt och ingenstans. Allt från zombie-liknande krålande på golvet eller alternativt att ligga och dräggla lite halvdant i soffan. När dem är sådär trötta, så har båda en tendens till att liksom klänga och hänga på mig helst. På huvudet. I mitt ansikte. 
 
Ha. Jamen visst, hej-kliar-i-hela-kroppen.com. Man kanske ska testa att lägga sig platt ner på golvet så får det kräla & kråla bäst det vill. Så kanske dem tröttnar tillslut.
 
Nej. Jag måste faktiskt testa det. Tjo!

Soo.dk





HÄR har ni grejer hörrni! På riktigt alltså. Jag får en del mail ibland om förfrågan om jag kan posta vissa saker i bloggen eller inte. Jag själv är inte så mycket för just PR/reklam i bloggar, om det inte är bra PR dvs. Detta är ett sponsrat inlägg, så har vi den saken avklarad.
 
Soo.dk är ett danskt företag som säljer modekläder för barn mellan 3-12 år. Det som jag fastnade för, var deras nya höst/vinter-kollektion Cool for School. Där använder man sig tydligt av ganska så könsneutrala färger, som gör att kombinationsmöjligheterna blir många, som i sin tur gör att barnen har en chans till att välja och vraka mellan alla olika sorters plagg,  att individualisera sig själva. När jag tittar efter kläder till mina barn, så är det just... mode-riktiga kläder som jag faller extra för, som inte alls behöver vara just rosa eller blått. Även fast det kanske inte ser ut så, så går jag mycket på både killavdelningen och flickavdelningen, för att hitta de kläder jag tycker om. Det känns ganska så trist att bara följa en väg/en trend, pga ett kön. I kollektionen så används mycket guld och oranget, precis det som hösten kommer att bjuda mycket på när det gäller kläder (samt senapsgult och vinrött).
 
Det är ju inte direkt så att vi vuxna bara använder rosa eller blått. Så varför ska egentligen våra barn göra det. Mer mode-riktiga och könsneutrala färger på kläder till barn!! Det är väl just det jag tyckte att den här kollektionen bjöd mycket på, som jag fastnade för. Den där klänningen bara älskar jag!! Måste nog köpa den faktiskt.
 
Det finns även en möjlighet att bli värdinna samt en av deras återförsäljare, gå in och kika på det vettja!

tisdag...

 
... snart fredag! Eller inte. Och, ja... jag har en rosa jättebody (OnePiece) på mig. Underskattat måste jag säga. Finns inget bättre att låta sina hängpattar och alla kroppens skavanker vila i en sådan efter en arbetsdag och [fullt ös medvetlös]-eftermiddag med sina barn.
 
Jag ska inte klaga... eller jo, det måste jag. FYFAN i helvete vad jobbigt det är att jobba. Jag är helt slut. Hur ska jag lösa den här situationen känner jag?! Bli preggo igen?!... NÅGOT måste jag ju göra. Jag trivs med jobbet (jobbar på förskola), men är lite ovan att inte sitta ner på 8 timmar. Mer än 8 timmar. Första gången jag sätter mig ner är ju faktiskt nu. Men jag måste även säga det, jag är oerhört lyckligt lottad som kan ha den här "vanliga vardagen" med mina barn. Livet kan ju vara betydligt sämre än så.
 
The whole blog-situation blir en aning annorlunda nu också när jag jobbar. Och hur ska jag lösa det... Vinna publik genom att publicera en bild på min bajskorv, skriva om den... eller kanske en nakenbild?... 
 
Who knows. Det förstnämnda blir nog bäst faktiskt.

Jomeeeen...

 
...TJENARE!! Jag kan väl börja och säga det att jag PRECIS satte mig ner. På sekunden alltså. Hjälp. Visst, det är väldigt skönt att vara sysselsatt från morgon till kväll. Men egentligen, folk som jobbar brukar ju kunna komma hem och vila fötterna i åtminstone fem minuter innan man börjar med maten. Vad har jag gett mig in på när jag skaffade barn??? Kommer jag aldrig få vila fötterna förrän mina kiddows är över 18 år, om ens det. Nej. Det kommer jag ju inte. Då vet vi svaret på den frågan. Kort och gott. 
 
När jobb nr 1 är avklarat, då är det dags för jobb nr 2, att vara mamma.
 
Nu på kvällskvisten när Mio somnade, så ville Joline lägga lite pärlor (något vi inte brukar göra när Mio är vaken, då pärlorna har en tendens att hamna i Mios mage!). Hon förtjänar mer än allt lite kvalitétstid med mig just nu. Jag saknar mina barn något otroligt nu när man jobbar och har en helt annan vardag (är ju van att vara med något utav barnen dygnet runt!). Jag kommer nog aldrig vänja mig vid tanken att vara utan dem. 
 
Nejfy. Vilket vidrigt och alldagligt inlägg. Uääck!! Ibland står jag inte ut med mig själv. Ni vet som mammaledig så blir man ju lite... lite... crazybananas & har en förmåga att börja störa sig på allt och alla - i brist på annat. Det har liksom gått så långt att jag tom stör mig på mig själv. Sitter och bråkar högt med mig själv ibland; "Men... skojar du med mig? Varför säger du så?" - "Va?? Ehm. Jo, för att jag tycker så? Vad är problemet?"... 
 
Hey schizo!

RSS 2.0