Balkonghäng




 
Min lilla son. Eller ja, stora. Vi maxade tiden förfullt när det var APT (aka. jäkla-planeringsdag-på-förskolan-som-ger-en-mamma-med-brist-på-tid - ångest!). Förstå mig rätt, självklart älskar jag att umgås med mina barn. Men det här med att få ihop allt annat.

Egentligen. Så funkar det faktiskt jäkligt bra. Det handlar "bara" om livspusslet och att alltid komma tidigare till jobbet eller jobba hemifrån. Varken jobbet eller barnen blir lidande. Det är bara en själv som känner att man aldrig räcker till.

8 år

 
 
 
 

Nu är hon 8 år, min skrutt. Jag njuter verkligen av att umgås med barnen nu när dem är större (ja, jag älskade dem även som små också..).. Men det är ju något speciellt att få det här intellektuella utbytet på något vis. 

Jag har redan ångest över när dem ska flytta hemifrån. Ni vet den där känslan av panik som uppstår när man inser att varje minut inte kommer tillbaka och bara går och går. Hur tar man vara på den? Dem är ju bara såhär små nu. Att sedan titta på bilder tillsammans med dem när dem är 35 och visa hur dem bodde och hade det. Den tiden är ju nu. Fan. Jag vill att ni alltid ska vara hos mig!

Min älskade dotter. Jag är så otroligt stolt över dig. Tänk om alla kunde vara lika ödmjuka och besitta samma fina personlighet som du. Du är min förebild! Du får mig att vilja bli en bättre människa varje dag.

RSS 2.0