Du lilla stora!







I
bland slår det en. Bara sådär helt plötsligt som en blixt från klar himmel. Som om att man stannat tiden och inte alls hängt med i svängarna sedan... hon låg i magen. "Jag antar att bussen är sen..." - ANTAR?! Vadå antar? Du ska väl fortfarande säga "tror"... Vänta nu, stopp och belägg! (säger/skriver man belägg?!) - hur lärde du dig det, när.. var.. vem.. who, what.. yeah..

Gud. Kommer det verkligen gå så snabbt. Kommer jag vakna upp när som helst och den ena ungen är och backpackar i Thailand (inte förrän dem är 30 helst....) medan den andra pluggar i Örebro och bor i en studentlägenhet. Mina små beeebizZar. 

Vet att det är hur töntigt som helst och blablablaafjihff.. Men, jag struntar i det. För som sagt, ibland bara kommer den stunden där man inser att man har ett stort barn. Den känslan ska fan inte underskattas eller hyshas om! Det är underbart att i all hets som en vardag för med sig - få den där insikten, det där ögonblicket - där man tittar på sina små barn och bara fattar det

Jag älskar det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0